By TiniWinisen

Dax att uppdatera lite igen. Vi börjar med lite lättsamma saker.
Skolveckan är förbi och nu har jag självstudievecka den här veckan. Har tagit tag i uppgifterna vi har att göra men har en del kvar på dem.
Har mest myst med familjen den senaste tiden, man lär passa på när man bara har några få timmar ihop numer per dygn.

Max fortsätter att explodera i sitt tal. Mkt man inte förstår än såklart men han härmar de mesta man säger. Och att säga olika namn är numer en favorit.
Nanna = Anna (fröken)
Nanna= Anna-Karin (fröken)

Båda får heta samma, bäst så!! Haha!!!

Och rättvis är han, får pappa en kram så ska även mamma ha en kram. Ska någon åka hem som varit på besök så kramar han laget runt även fast man ska stanna kvar. Hihi!!
Humöret och utbrotten han hade tidigare är inte fullt lika många, vilket är skönt. *ler*
Men det vänder väl snart igen kan jag tro.

Nu kommer lite mer tunga saker så vill man kan man sluta läsa nu. Du bestämmer.

Max kusin är ju svårt sjuk i Leukemi och vi har varit och hälsat på henne på barnsjukhuset i Uppsala i söndags och hon var inge pigg alls tufflan. Inte nog med alla cellgifter så har hon fått lunginflammation också som gör henne ännu sämre. Stackars liten! Hoppas hon piggar på sig snart så hon får krafter till att göra lite roliga saker för att orka hämta ny energi inför nästa cellgiftskur. För Mattias bror är det ju också en supertuff tid just nu även om det är Lia som det är mest synd om såklart, men tänk er att se sitt barn må sådär fruktansvärt dåligt och leva upp i det dag som natt i veckor. Näe det går inte att förstå om man inte varit i den sitsen själv.

Som ni vet har ju även mamma cancer och har fått cellgifter nu under sommaren, ganska skonsamma så hon har orkat "levt" i sommar iaf jämfört med förra. Men nu har det visat sig att cancern ökar trots cellgifter och nu har hon fått börjat med ett jättetufft cellgiftsprogram som innebär att hon tog cellgifter nu igår och sen om en vecka igen och sedan upphåll på 2 veckor för att sen börja om med 2 st en veckas intervaller igen och sen uppehåll i 2 veckor och så ska de fortsätta tills mamma och hennes kropp inte orkar med mer cellgifter. Fy tusan så jävligt det ska vara!!!!

Nu känner jag att jag avslutat detta inlägg med 2 mycket tunga saker, men det är ju det som upptar en stor del av min vardag numer och det är skönt att få ventilera lite, släppa ut lite av all luft som skriker efter att få komma ut.
Jag önskar att jag kunde göra nått för att lindra dessa 2 underbara människors lidande, men jag kan inte hur mkt jag än försöker och vill. Detta är en kamp man bara får stå på sidan av och se på och hoppas och tro framförallt.
Älskade ni kämpa!!!!