Igen och igen och igen

Det där sista jag skrev igår om önskan om att få ha en "hel" familj, ja den känns långt långt borta just nu...
Igår så vändes allt upp och ner igen och besvikelsen sköljde över mig..
Denna starka förnekan... ja det är helt otroligt!!!
Det gör så ont i mig att det ska behöva vara såhär. Kommer det nånsin att bli bra???
Ja man undrar ju det....
Ibland undrar jag hur mycket till man ska orka innan man rasar...
Att sätta sig själv först.... ja det är ju så man lär göra för att överleva och orka leva.. men det är svårt för det är ändå en person som jag älskar högt på denna jord, trots all jävla skit jag fått utstå tack vare dennes missbruk.
Ska det vara så svårt att söka hjälp???
Ser man inte att hur man förstör och mister dem man älskar??
Eller är det så att man kanske bara älskar sig själv och "sin bäste vän"???
Det är ju ändå en "vän" som alltid finns där och aldrig sviker hur illa man än beter sig.....
Det är en hemsk sjukdom!!!!

Jag orkar inte vara stark jämt och som syster sa till mig igår.
- Släpp in M, låt han trösta när det känns jobbigt. Och framförallt prata om det.....

Jag vet inte utvägen ur det här tyvärr. Jag har inte kontroll över det.
Jag kan bara hjälpa när denne inser att det är ett problem och är villig att söka hjälp för det.
Tills dess kan jag bara stå och se på......

Det allra värsta är att jag inte är ensam.......




Kommentarer
Postat av: anki.

vet egentligen inte alls något om din historia...men jag känner igen mig i varje ord och jag mår dåligt med dig och kan förstå...för min del har personen tagit tag i sitt problem men enbart detta lindrar inte all smärta och den ständiga oron finns kvar..så..jag tänkte bara ge dig en liten styrkekram!

2007-02-07 @ 19:47:18
Postat av: Linda

Babysteps - prata, prata..... Det KÄNNS lite bättre o få bubbla ur sig, kunna luta sig emot någon och inte bära hela bördan själv.

Älskar dig och finns här i ur o skur!!

2007-02-07 @ 21:14:44
Postat av: Tina

anki// Tack för kramen!!!
Känns skönt att man inte är ensam om "detta problem" men ändå jobbigt att det ska behöva finnas fler än jag som mår dåligt pga vad denna sjukdom för med sig.
Skönt att "din" tagit tag i problemet iaf. Men jag förstår att oron alltid kommer att finnas kvar och att smärtan och minnena alltid kommer att följa en.....man är starkare än man tror....
Ta hand om dig och magen!!!!

Linda// Ja du har så rätt så älskade du!!!
Vi sitter ju i samma båt.... Tack för att du finns!!

Postat av: Helena

Hej!
Såg vad du skrivit till Anki & eftersom jag vet att du läser min blogg ibland, så letade jag reda på din. Vet precis hur det känns, men även min närstående har klarat sig igenom det & kontakten har blivit starkare, även om inte familjen klarade trycket, så mår alla ändå rätt bra på varsitt håll. Jag tror oxå att det viktigaste är att man pratar om det. Jag lättade mitt hjärta för både vänner & jobbarkompisar & på det viset blir det inget tabu kring ämnet, utan tvärtom så var det flera runtomkring mig som lättade sitt hjärta & berättade att även de hade nå'n anhörig med samma problem. Det är ju inget man som anhörig ska skämmas över. Önskar dig all lycka till & hoppas att det löser sig!

2007-02-08 @ 13:03:17
Postat av: Nathers

Nej, det bästa är egentligen att du inte är ensam, att VI inte är ensamma. Har alltid haft varandra stumpis. Utan syskon skulle vi vara doomed. Love you pumpkin!

2007-02-11 @ 14:50:12
Postat av: Vidarmia

This is the coolest web site I have seen for ages, excellent work and content.

2009-05-21 @ 14:13:06
URL: http://vidarmia.myblog.es

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback