By TiniWinisen

Max är nu i en supertrotsig fas och vi känner att vi lever. Det är ju inte konstigt med det att en 3-åring trotsar. Normalt rent ut sagt. Konstigt vore det ju annars.
Max har nu 3 kvällar i rad varit rent ut sagt hysterisk och förbannad och arg när vi ska lägga honom, värst har det varit när vi ska gå ut från hans rum, då brakar det verkligen loss.
Ikväll kom han utspringandes efter en massa bråkande hit och dit och skrikande. Jag sa åt han att han skulle gå in och sova i sin säng. Men han vela inte sova skrek han åt mig. Jag sa åt han att komma upp i knäet på mig och så frågade jag han varför han inte vela sova. Han tittade upp på mig och sa: - Jag vill inte sova för att mormor inte är här.
Då brast det för mig och tårarna bara rann och vi kramades länge länge. Sen var det jag som snällt följde med han in i sängen och satt där brevid tills han somnade, men före det prata vi såklart lite om mormor och vart vi trodde hon var nu och att vi inte kan se henne men vi kan prata med henne ändå.
Har en känsla inom mig just nu att den här trotsen mycket beror på saknaden av mormor, precis som den som kom då när mamma dog. All frustration som måste ut. Jag vet själv hur arg jag känner mig på det som hänt att hon inte finns här nå mer.
Tänk om man kan skydda de små liven från allt ont.......